"Men mamma jag älskar inte det, jag ville ju ha fiiiiisk!"

En helt vanlig middag på Bråkmakargatan:

Klockan tre kommer Victor hem. Då har jag oftast haft fyra världskrig med två trötta barn samtidigt som jag balanserat en skrikande unge på armen. Hon har inte fått amma färdigt eftersom vi hela tiden har avbrutits av "Jag är kissig", "Töööörstig maaaamma", "Var är mitt sjääärd?", "Mamma Sander slog mig". Typ.
Victor hinner knappt innanför dörren innan frågan kläcks. "Vad ska vi äta idag?". En gång i tiden skrev vi matlistor vecka för vecka, men det slutade vi med när vi insåg att vi i två veckor inte lagat nåt av det som stod på listan.
Hur som helst. Eleonora svarar "Pissa", som ju såklart betyder Pizza. "Men det åt vi ju igår", (dessutom är jag inte särskilt upplagd på att göra deg, blanda till tomatsås, riva ost, hacka skinka och korv, steka köttfärs och sedan försöka baka ut dom där jäkla pizzorna medan jag har två barn som hemskt gärna vill hjälpa till att äta upp allt innan det är klart, men det säger jag ju såklart inte).
"Jag vill ha fisk"! Ja såklart du vill ha det Alexander men det äter vi ju jämt och du vet att mamma hatar fisk (säger jag såklart inte).
"Blir det bra med köttbullar?" Det är vi eniga om. På frågan vad vi ska ha till säger den ena potatis och den andra ris, så vi kompromissar och det blir makaroner.

När jag till slut (med god hjälp av Victor) rivit lök, knäckt ägg, och tillslut rullat 70 (varför gör jag alltid så många?) köttbullar i olika storlekar är det dags att steka.

Då kommer Alexander ut i köket. "Vad blir det för mat?". "Det blir köttbullar" säger jag hurtigt och glatt även om jag egentligen vill slå en slägga i huvudet på mig själv, eftersom jag vet vad som kommer härnäst. "Men mamma jag älskar inte det, jag ville ju ha fiiiiisk!". (Här följer sedan ett långt bråk om att nu blir det köttbullar, vi åt ju faktiskt fisk häromdan, "Då vill jag inte äta" och så stormas det (i sann tonårsanda) upp på rummet).

Sen vill två barn så snällt hjälpa till och det är klart att dom ska få! Två barn som trängs på en stol kan inte annat än sluta illa så efter en stund blir det gråt, fram med plåster och den klassiska "skälla ut golvet som var så dumt och slog Alexander på pannan" (Min värdighet försvinner nånstans där när jag ligger på alla fyra och hötter med pekfingret åt det dumma dumma golvet).

Eftersom Eleonora inte tål våra köttbullar och Victor inte äter stuvade makaroner gör vi alltid hundra versioner av samma maträtt, men till slut är vi färdiga och ska äta. Alla fem, för visst har Olympia känt köttbullslukten och kommer på att hon absolut måste äta NU, det var ju en hel halvtimme sen sist och man riktigt hör hur gråten säger "Vill du att jag ska svälta ihjäl, mamma?". 

Eleonora tar fyra makaroner och sju köttbullar. Hon "kan selv" skära och en köttbulle flyger in under kökssoffan. Victor tittar på mig och säger "Den tar vi sen" ("Sen är två veckor senare när jag drar fram soffan för att dammsuga och allt som är kvar av köttbullen är en stenhård, skrumpnad svart kula)

Alexander tar som vanligt alldeles för många köttbullar. Jag försöker försiktigt påpeka att det "kanske är bättre att ta några stycken och sen ta fler om du vill ha" men det biter inte på honom. "Idag ska jag äta hur många som helst".
"Vill du ha ketchupen som en orm eller som prickar", frågar jag honom. "Som en orm". Och när ormen är klar bryter han ihop. "Jag skulle ju ha prickar sa jag ju!!!". "Nej Alexander, du sa faktiskt som en orm!". "Nej mamma, jag sa prickar, du lyssnar ju inte på mig!
Victor och jag tittar på varandra, lite så där "vem ska ta diskussionen idag?". Det blir jag, jag förklarar snällt att du sa orm och nu blev det en orm och då får du äta det så".
"Då vill jag inte äta, jag älskar inte dig nu mamma" säger Alexander med gråt i rösten, och så stormas det ut i hallen.

Här brister det för mig (hungrig och trött mamma är inte alltid bra). "Nej men skit i det då, men då blir det ingen mer jävla mat idag!!"

Efter en stund kommer han tillbaka. Vi börjar äta, jag med en hand eftersom Olympia ligger och äter på mig samtidigt. Då spiller Eleonora ut sin mjölk för femte gången idag. Det kommer två droppar på hennes byxor, Alexander skrattar och säger "Men Eleonora", men hon börjar gråta. "Mina byssor blöta, vi måste ta nya". Victor förklarar att vi kan byta efter maten, varpå hon börjar skrika och vråla helt hysteriskt. "Jag vill ha nya byssor, nu är du dum pappa, jag är inte din bästa kompis". Idag har hon tur, vi är på bra humör - så hon får byta byxor.

Vi fortsätter äta "Baaaajsig!!". (Alexander bajsar alltid när vi äter middag). Middagen flyter på, Alexander äter upp tio av femton köttbullar. "Men du gubben, du sa ju att du orkade så många". "Men nu gör jag inte det, min mage är alldeles full". "Nästa gång tar du inte så många då?" "Nä, jag lovar mamma".

Alexander går från bordet, och Eleonora kommer på att hon inte kan sitta själv på den sidan. "Om du går nu har du ätit färdigt" säger Victor, varpå Eleonora pekar med fingret åt honom "Jag är inte färdig!!!". Nej men sitt kvar och ät då unge, hur svårt kan det vara (säger jag såklart inte). Efter mycket om och men sätter jag mig på hennes sida och hon äter upp, springer från bordet och skriker "TAAACK för maten". 
Ungefär samtidigt välter hon ut mjölkglaset för sjätte gången.

Victor och jag sitter kvar, tittar på varandra, tittar på mjölken som börjat droppa ner på golvet,  och så utbrister vi "Ja men det gick ju ganska bra idag". 


(Inspirerad av underbara Meekatt, läs här)